mitti n ersta

Var på mitt första OA möte idag. Det var väldigt annorlunda, eftersom ja ej vart på ngt innan visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig.

Allt känns bäst mellan mig och A. Finns det en gräns över hur lycklig man får va? Varför kan den känslan aldrig få hålla i sig mer än 2 dagar?

Har precis skrivit ned lista över vad jag ska göra i morgon. Ner på stan fixa stuff, sedan till Pappa (vet ej va ja ska göra där, fördriva tid)...eller ännu heldre MÅLA!. Måste kanske börja värma upp me de inför resan till Finland. SKA va diciplinerad. Inga sovmornar här inte.

Upp tidigt. spring. Ut o måla. läs. laga mat. så får mitt schema se ut. Ja bra idé gör ett schema. Precisom som om du skulle gå å ngn skola o studera.

Har föressten blivit jätte trött på sistone. Orkade inte kolla på en film mitt på dan idag så la mig i min säng o sov 2 timmar. Sedan alldeles nyss hade ja så tråkigt (la mig på min säng) o sov säkert 1 timme. Faktiskt riktigt skönt dedär. Men varför kan jag inte få sova på natten istället. Vaknar ALLTID mitt i natten o har ofta svårt o sova.

Jobbigt..

bye bye 

Hjärtat stannade o ja blev helt varm. Kändes som jag klev in i ett chock-tillstånd. Jag kunde inte höra längre vad mormor sa, (jag var tvungen o ta stöd mot väggen) kunde det verkligen vara A? Eller är det bara i mitt huvud jag hör honom?...när jag äntligen avslutat samtalet gick ja dit o visst va de han!!!! :D:

FRUKOST:

MELLIS:

LUNCH/MIDDAG:

DRYCK:

fick bra presenter :) Men var kommer allt shoppingsug ifrån? Är som jag vill ha massa saker o tror att jag ska bli lyckligare av det. Ty bara jag köper det här genomskinliga nagellacket kommer mitt liv att förändras och bli mkt bättre. MÅSTE. Är det tvångstankar jag har? säkert...

Vad hände me matdagboken då?...Funderar å o börja me den igen...fast de va inte kul o va helt fixerad vid mat. Tånka på mat 24/7, vilket jag gjorde då.

Jag ska iallafall börja med mat-schema så ja får bukt på min hetsätning som de känns blir allt värre o ja har allt mindre kontroll över. Läste någonstans: Om du säger JA när de menar NEJ så kommer du att hetsa.

Alltså MÅSTE man tänka efter innan man hetsar, typ: Får jag lov o äta detta?

ena rösten (den sjuka) - JA!

Den andra (friska) - NEJ!

Så vilken ska man lyssna på. jag är ju smart i huvet här iafall, hur kommer det sig att jag inte är det då? diciplin heter det. MÅSTE dicilinera mig.

aaarh..nej du börjar ja blogga om mat. Det var ju precis de ja ville komma bort från med den här bloggen. Så sjuk. Känner mig sjuk. Vill bara att den här mardrömshistorien ska ta slut. Finner inga sätt, jag är inte diciplinerad. Just nu tänker jag bara massa negativa tankar om mig själv, pga magen o de gör en spiral neråt. 

Nej matschema får de bli. Men ska inte va lika strikt som förut. MÅSTE få tillåta mig saker ngn gång ibland utan att de blir för mkt. Är hungrig. kanske borde äta frukost sen...eller ja ska äta frukost sen. gröt.

Man blir den man gör sig till. Ser man sig som sjuk blir man sjuk. ALLTSÅ börja ät normalt o lev normalt.

Är BTW orolig idag (vaknat på fel sida) över min och As relation. O detta utan ngn anledning. Oroar jag mig bara för att jag är orolig att han ska ha glömt bort min födelsedag. SJUKT, LARVIGT. är du inte säkrare på honom än så. Hur dålig självkänsla får man ha?!..

Ne nu ska ja sluta klanka ned på migsjälv. 

bye

Detta medför att jag knappt kan ligga i sova i ngn bekväm ställning alls. Men illamåendet vet ja precis va det är. Åt för mkt godis innan ja skulle sova (det är så inte värt det) Från och med nu ska jag bannlysa skafferiet.

shit va ja klagar. men känns bara så nu o snart kommer de väcka mig på sängen. klockan 6 eller ngt va de visst :P vet inte om ja kan somna om mår alltför illa. Känner för o sticka ut o springa (om ändå inte magen vore så fet) eller spy upp allt (gud förbjude mig o tänka så)............................................

Konstigt dedär...e som ja inte bryr mig längre, men visst skulle de va fint o få presentkort på stadium, massa intressanta böcker, nya glas ögon och en ny cykel :P

Jag vann en bok idag!! Vilket flyt, gissa om ja blev glad. Boken är i min mammas händer som ligger o läser på soffan just nu. hehe...men de e ok. men sen blir de min tur.

OCH...I know what to do with my future. eller för en liten tid framöver iafall..sedan får ja se.

HAR fått mkt hjälp av mamma på senare tid med vägledning. Jag bara hoppas att jag inte bara lyssnar på henne, bara för ja inte vill (är för rädd för) o fatta egna beslut. 

Men kan inte låta bli. Det känns helt rätt, även om jag tar mig en allvarlig funderare över det (typiskt mig :P)

men iallafall..ska börja på kursen "psykisk hälsa och livsåskådning" (sket i de andra två kurserna för de blir för mkt)

Så efter den 12.e september (då kursstarten är) bär de av till Finland. Där förblir ja till den 9e october (så att ja hinner hem till den 10e då det är seminarium igen)

Jag tror att jag gillar den här iden väldigt mkt. Sedan får ja väll se va som händer. Kanske åker ja iväg till A igen efter seminariumet. Eller så förblir ja hemma nåra dagar (1 månad) o åker till honom sen. Varannan månad kanske o så bor ja där 1 månad i taget.

Har ju inga utgifter, inga inkomster heller iof. Men har mkt sparat. får väll använda mig av dom. O ha INTE dålit samvete för att du använder dig av dom. Det är till sådana här tillfällen du sparar. Nu behöver du dom extra mkt. Har nog gått och blivit en snåljåp.

Förutom idag då då ja shoppade för lite mer än 700 pix hehe...C måste tyckt ja va hheeeelt galen :P

Ne nu ska ja diska åt M o sedan rensa o städa (my favorite task...)

mm var inte så duktig i morse dock. Efter att vi skjutsat in coffee till sjukhuset (vår hund som ska operera bort magsäcken) hetsade jag massa choklad. Vad är det med mig? Just choklad har jag så hiiiiiimla svårt o motstå.

Ska snart in till stan o träffa C. Blir najs :D Ska no ta cyekln dit men först ska ja se till o få nåra samtal ringda. 

A blev BTW överförtjust över mitt förslag igår. Så iväg till Finland bär de :D YES :D

Frukost 11.00 -  musliomjölk, några chokladbitar (som jag ej kunde låta bliii)

lunch 17.30 - sallad, lövbiff typ 4 stycken, lite musli.

and now i´m full. blir inge mer idag bye bye..

I think i know what i´m gona do whit my A-issue. OK ni fattade 0. Det är förståeligt. Tänker inte säga någonting om de ja inte kunde förklara heller. för jag är så hiiiiiiiimla trött på o tänka, förklara och skriva. Känns inte som jag gör annat än o planerar faktiskt. Men u är det slut med det. Jag vet vad jag ska göra:

Flytta till finland 1 månad o bo hos A. Se hur de går (om vi klarar vardagen ihop o så, för ngn gång måste man ju ta tag i den biten med)..sedan för att inte ha zero o göra på dagarna tänker jag mååååååla. :D O sedan kanske ha en utstälnning när ja kommer hem! Det var min mamma som kom på den idén. Har saknat o måla. Men har inte haft tid till de på sistone (typ 3 år!!!)

Men nu ska jag ge det tid för det är det jag drömmer om. Tänkte först om jag skulle tillbringa min tid me o jobba där..men som om. Man måste ju kunna finska för o få jobb där typ så de e bara godbajs med det.

tror detta är en bra lösning. Blir varken uppstressad eller får ont i magen av o tänka på det. Känns helt lungt. MEN har ju inte pratat med honom än. Jag hoppas han ska bli urglad o säga. 

- ÅÅÅ vad kul!!! :D

MEN..som alltid har jag ju mina tvivel. (för jag är bäst på o tro det värsta om allting, trots att jag försöker vara positiv)..

Han kommer säkert bli misstänksam i början. Typ..

- Men hur kommer de gå o bo ihop då? Vi kom ju överens om att inte göra det.

(hmm hur ska jag kontra honom på den här frågan) Det vet jag redan och tänker inte skriva det här. Blir bra o prata med honom ikväll. Känns lite pirrigt (som o det är värsta största steget). Men både han och jag vill ju satsa seriöst på relationen. Så varför inte göra det??

Jag ser inget problem och jag orkar inte bry mig vad han har i hjärnan. Tar ALLTFÖR mkt energi. Vad han tänker och tycker om saker är ändå ingenting jag kan göra något åt. Så är det.

Har kommit in på "livsåskådning och psykisk hälsa", "meteorlogi och klimatlogi" och "folkhälsovetenskap". Det känns bra. Nu vet jag vart båten är påväg!

Jag ska skita totalt i studier i finland nu. Tar för mkt på krafterna och som ni såg i mitt förra inlägg väger nackdelarna klart över fördelarna med o flytta dit o plugga.

Landskapsingenjörsutbildningen i Alnarp ser också mörk ut (trots att jag mer än nått vill komma in där) Har ej fått svar o står säkert inte ens som reserv :( Dessutom skulle de bli kort om tid o flytta ner dit helt plötsligt.

NEJ. Det är MYCKET bättre om du satsar på ngt till vårterminen (nu när du vet vad du vill) då hinner du planera också. FINE! Livet känns bra. Men det känns som det hänger på en spindeltråd. Vad ska A säga om mina nya planer??? :o

Fortsättning följer...

Detta är saker jag vill uppnå eller bli bättre på.

När jag skriver nu är jag mitt uppe i en personlig kris. Jag har en ätstörning (jo tack den börjar bli bättre)..hade en blogg förut med thinspo inblandat. Jag förstår inte. Att hålla på med sånt gör mitt liv ännu värre..

För stunden känns det bra när man gått ned några kilo. Men frågan är om man blir lycklig av det i längden. Jag vet svaret. NEJ! Men det är inte om sånt jag har tänkt skriva i den bloggen.

Det absolut viktigaste för mig i mitt liv är att vara hälsosam, för det ser jag som grunden till allting. Utan och vara hälsosam blir jag inte lycklig och då kan jag inte ge kärlek till mina nära och kära. Det blir som ett kretslopp. Men framförallt. GUD gör mig lyckligast och med honom kan jag vara lycklig med även om jag inte är hälsosam. 

DISTANSFÖRHÅLLANDE är mitt andra ämne.

Har alltid haft distansförhållande. Det är det enda jag känner till. Har ett nu sedan ca 1 år tillbaka (han bor i Finland). Men har på senaste tiden börjat tvivla. Eller nej jag tvivlar inte A är det bästa som hänt mig.

Det enda jag tvivlar på är att jag saknar honom. Jag är så rädd för att det inte ska bli vi i framtiden för vi är så perfekta för varandra. Han har allt jag någonsin velat ha av en man:

Det enda krokset med det här är att man måste vara sann mot sig själv och inte lyssna på andra. Jag måste sluta tvivla på honom (för det är de jag inser att jag gör pga avståndet) Men jag har blivit sviken av män förut o då inte så lite heller. Jag antar att den rädslan (för o bli sviken) kommer hänga med mig resten av livet, mer eller mindre...

och en sak till. Jag verkligen HATAR när folk ska lägga sig i vårt förhållande. De värsta kommentarerna som suger musten ur en är:

- Men OJ, hur klarar ni av ett distansförhållande?! Det måste vara jätte svårt, jag skulle ALDRIG klara av det!

- När ska ni ses igen då?

- När flyttar han hit?

Jag blir helt ordlös och sorgsen över dessa kommentarer. vet inte vad jag ska säga. Är som om jag skäms över svaren på frågorna. Om jag skulle besvara frågorna ärligt skulle det låta såhär:

- Jag har faktiskt ingen aning. Skit i det du!

Men om jag bara sa det de förväntade sig att höra skulle det väll låta såhär:

-  Om ca 1 år kommer han att flytta hit, men tills dess håller vi ut :) Vi håller ju kontakten varje dag via skype och sms.

(denna mening var sann och inte sann, sann på det sättet att vi faktiskt HAR kontakt varje dag men...att jag förskönar sanningen. En dålig vana jag har. Han kommer inte flytta hit om ett år och det selar ingen roll hur mkt jag vill tro det så kommer det aldrig att bli så. FATTA!)

Enkelt sagt. Jag försvarar vårt förhållande. Menn vill sluta försvara det (mot alla fördomar bland annat) jag vill börja njuta av det, Få min högsta önskan att gå i uppfyllelse. Men allt kan inte hända pangpoff. Det är ibland som jag vill hoppa framåt i mitt liv. Ha avklarade studier. Ha fast jobb. Bo i norrland med A och vänta vårt första barn. Men livet är inte så. Det är bara drömmarna som är så o vill man nå dit måsta man vara stark OCH självisk (till en viss del), för du blir inte lycklig av o göra saker för andra helatiden eller bortse från dina egna drömmar.

Och då kommer vi helt automatiskt in på det tredje ämnet: FRAMTIDEN.

Man kan väll säga att jag inners inne är en väldigt filosofisk person och att det händer mycket i mitt liv. Jag skriver dagbok varje dag. Dagböckerna går dock åt väldigt fort. Har snart inte plats för dom längre, därför tänker jag börja skriva här istället.

Jag antar att tanken med att skriva offentligt och anonymt är väldigt lockande. Det skulle vara intressant om man kunde få kommentarer från andra som känner igen sig eller kanske rent av kunna hjälpa någon med mina inlägg.